Trädskatten vid Schwerins slott

När vi kom till Schwerin i början av september var det förstås slottet som först drog blicken till sig. Det är svårt att konkurrera med alla torn, spiror och förgyllda detaljer. Men efter en stund hände något. Vi började titta mer på det som stod runt omkring.

Träden.

På små skyltar dök årtalet 1860 upp. Ginkgo biloba, planterad omkring 1860. Quercus robur, skogsek, också omkring 1860. Lite längre fram mötte vi sumpcypressen. När man börjar räkna bakåt blir promenaden plötsligt något annat än en promenad genom en vacker slottspark. De här träden har stått här i mer än 160 år.

En trädgård med flera lager

Schwerins slotts- och borgträdgård har vuxit fram under flera epoker. Under 1700-talet fick den en tydligare barock prägel och Jean Laurent Legeay knyts till omgestaltningen från 1748. Ett sekel senare arbetade Peter Joseph Lenné med den stora utvidgningen och landskapsgestaltningen under 1840- och 1850-talen.

Det märks när man går här. Den strama trädgården finns kvar, men så gör också det friare landskapet med vatten, trädgrupper, gångvägar och långa utblickar. Slottet försvinner ibland nästan bakom grönskan för att sedan dyka upp igen.

Sedan 2024 ingår Schwerins residensensemble i UNESCO:s världsarv. Där är just samspelet mellan byggnaderna, trädgårdarna, sjöarna och landskapet en viktig del av helheten.

När en liten skylt förändrar hela upplevelsen

”Planted around the year 1860.” Det är egentligen bara några ord på en skylt. Ändå var det kanske de orden som gjorde starkast intryck på oss.

Ett träd som planterades omkring 1860 sattes i jorden innan Tyskland blev en enad nationalstat. Sedan kom kejsardömet, första världskriget, Weimarrepubliken, nazitiden, andra världskriget, DDR och återföreningen. Allt detta medan trädet fortsatte att växa på samma plats.

Skyltarna berättar förstås inte hela historien om varje individ eller hur den har vårdats genom åren. Men de gör tiden begriplig. Det är svårt att stå framför en sådan stam och inte fundera över hur kort vår egen tid på platsen egentligen är.

Ginkgon.

Ginkgo biloba är speciell redan botaniskt. Den representerar en mycket gammal utvecklingslinje och har inga nära nu levande släktingar. Som planterat park- och stadsträd är den däremot inte någon extrem raritet i Europa.

Här är det kombinationen som gör trädet så intressant: arten, åldern och platsen. Någon valde ginkgon till den här miljön för mer än ett och ett halvt sekel sedan. Den personen kunde omöjligen få se resultatet vi ser i dag.

Det är ett ganska bra perspektiv på trädplantering. Vi planterar inte bara för nästa säsong eller nästa mandatperiod. I bästa fall planterar vi för människor som ännu inte är födda.

Den gamla eken.

Skogseken är ingen botanisk raritet. Det behövs inte heller. Efter mer än 160 års utveckling är den här individen något som inte går att beställa från en plantskola och ersätta nästa vår.

Stammen, kronan, barken, rotsystemet och samspelet med platsen har formats under generationer. En gångväg kan läggas om och en rabatt kan planteras om. Men tiden i ett gammalt träd går inte att återskapa.

Sumpcypresserna överraskade oss mest

Sumpcypress, Taxodium distichum, har sitt naturliga ursprung i Nordamerika och känns betydligt mer främmande i en nordeuropeisk slottspark än vår skogsek. När vi sedan gick vidare i underlaget blev den ännu mer intressant.

Schwerins officiella naturminnesförteckning tar upp tre sumpcypresser i Schlossgarten nära Drehbrücke. De anges med stamomkretsarna 4,12, 3,95 och 3,25 meter och har varit skyddade som naturminnen sedan 1958.

Vi vet inte säkert vilken av de registrerade individerna som motsvarar just vårt fotografi, och därför låter vi bli att gissa. Men både våra bilder och stadens register berättar samma större historia: sumpcypressen hör till de verkligt intressanta gamla träden i slottsparken.

TRÄD ATT HÅLLA UTKIK EFTER

Sumpcypress – Taxodium distichum. Tre exemplar nära Drehbrücke är registrerade som naturminnen sedan 1958. Största angivna stamomkrets är 4,12 meter. Kaisereiche – Quercus dentata. Ett naturminne nära Rondell, skyddat sedan 1964. Kaukasisk vingnöt – Pterocarya fraxinifolia. Två registrerade exemplar i Grüngarten. Ginkgo – Ginkgo biloba. Vår fotograferade skylt anger plantering omkring 1860. Skogsek – Quercus robur. Ingen ovanlig art, men vår fotograferade individ anges som planterad omkring 1860.

Kaisereiche och de kaukasiska vingnötterna finns dokumenterade i parkens register, men vi har inte säkert kunnat koppla dem till något av våra oetiketterade fotografier.

Det är rummen mellan träden man minns

Ju längre vi gick, desto tydligare blev det att träden inte bara är en samling gamla eller ovanliga individer. De bygger själva parken.

En stor krona kan bli ett tak över gångvägen. Ett grovt träd intill en stig ändrar hela skalan. På andra ställen öppnar sig vegetationen mot vattnet. Trappor, grottor, murar och gångar kommer och går mellan stammarna.

Det är lätt att glömma i den dagliga förvaltningen. Tar man bort ett gammalt träd försvinner inte bara ett träd. Ibland försvinner också ett rum, en utblick eller en del av platsens karaktär.

Att bevara betyder inte att ingenting får förändras.

Gamla träd blir inte värdefulla bara för att de är gamla, och de kan naturligtvis inte stå kvar till varje pris. De är levande organismer. Vitalitet, stabilitet, säkerhet och växtplats måste bedömas.

Men ett historiskt träd är heller inte vilken utbytbar parkkomponent som helst. Därför behövs både arboristisk kunskap och förståelse för platsens historia. Det är kanske den svåraste delen av långsiktig parkförvaltning: att förändra det som måste förändras utan att i onödan göra sig av med sådant som tagit generationer att skapa.

Vilka av våra träd står kvar år 2180?

Det är den fråga vi tar med oss hem från Schwerin.

De stora trädvärden vi beundrar där började med att någon planterade ett ganska litet träd. Sedan fick det plats, tid och tillräckligt många människor efter varandra som valde att låta det fortsätta växa.

För kommuner, kyrkogårdsförvaltningar, fastighetsägare och andra som arbetar med gröna miljöer är det en påminnelse om ett kapital som sällan syns i en investeringsbudget: tid.

Har träden vi planterar i dag tillräckligt med rotutrymme? Finns det en långsiktig idé för platsen? Vet nästa generation varför vissa individer är viktiga? Och vad händer när nästa ledning, gångväg eller byggprojekt hamnar där trädet står?

Det vi tog med oss från Schwerin.

När man lämnar slottet är det lätt att tänka att det är tornen, guldet och fasaderna man kommer att minnas. För oss blev det inte riktigt så.

Vi minns den gamla eken, ginkgon och sumpcypressen. Vi minns skyltarna med årtalet 1860 och de väldiga kronorna över gångvägarna. Framför allt minns vi känslan av att stå bredvid något levande som funnits på samma plats genom så mycket av vår moderna historia.

Det är kanske det som är den verkliga trädskatten i Schwerin: inte bara att träden har blivit gamla, utan att generation efter generation har gett dem möjlighet att bli det.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB

Källor och faktaunderlag

Landeshauptstadt Schwerin: Schloss- und Burggarten samt stadens naturminnesförteckning. UNESCO World Heritage Centre: Schwerin Residence Ensemble. Planteringsuppgifterna omkring 1860 återges från skyltarna som fotograferades vid besöket.