Trädgårdarna som räddades av frivilliga

I Hjørrings äldsta stadspark möts nästan tvåhundra års historia, modern landskapsarkitektur och dagens kärvare kommunala ekonomi. När de fyra tematrädgårdarna hotades av att försvinna tog frivilliga över skötseln. Vid vårt besök mötte vi ingen av dem – men deras kunniga händer syntes överallt.

När Maria Malmberg och jag besökte Christiansgave i början av juni 2026 var det först stillheten och grönskan som fångade oss. Gamla träd bildade ett högt tak över gångarna och klippta häckar skapade tydliga rum i parken. Mellan dem öppnade sig planteringar med lupiner, vita vallmor, nävor, daggkåpa och många andra perenner.

Runt omkring syntes bostadshus och annan bebyggelse. Staden hade vuxit fram kring den gamla parken, men Christiansgave hade inte blivit en isolerad rest från en svunnen tid. Den låg fortfarande mitt i vardagen – som promenadstråk, mötesplats, grön lunga och bärare av Hjørrings historia.

Det var just mötet mellan det gamla och det nya som gjorde platsen så intressant.

En kunglig gåva till staden

Christiansgave är Hjørrings äldsta stadspark. Området började sin historia som statlig plantskola 1821 och planterades några år senare. År 1843 skänkte kung Christian VIII området till staden, och parken fick därefter namnet Christiansgave.

Under årens lopp har den använts för bland annat folkfester, sommarmarknader och firanden. Flera av de stora träden närmar sig i dag tvåhundra års ålder. Längs parkens östra sida finns en lindallé från 1840-talet och i väster ligger en gammal stenmur som fridlystes redan 1917.

Christiansgave är därför mer än en vacker park. Den är också ett stycke levande stads- och parkhistoria.

Fyra trädgårdsrum i den äldre parken

Betydligt senare tillfördes en ny årsring. För omkring trettio år sedan anlades fyra arkitektritade tematrädgårdar efter en gestaltning av den danske landskapsarkitekten Torben Schønherr. Trädgårdarna avgränsades med klippta häckar och fick var sin karaktär genom växtval, former och färger.

När vi gick mellan dem upplevde vi hur väl de små trädgårdsrummen fortfarande fungerade. Häckarna skapade både avskildhet och riktning. Gångarna ledde oss vidare mellan planteringarna och bänkarna låg placerade så att besökaren kunde slå sig ner mitt i det gröna.

Här fanns en tydlig grundform, men också den mjukhet som hör en mogen trädgård till. Växterna hade utvecklats över tid och planteringarna kändes levande snarare än tillrättalagda.

Maria hade sin dotter Saga med sig. När de gick mellan rabatterna blev det tydligt att detta inte är en historisk anläggning som bara ska bevaras och betraktas på avstånd. Parken är fortfarande en levande del av staden – en plats för promenader, upptäckter, vila och vardagsliv.

När ekonomin inte längre räckte till

Tematrädgårdarnas framtid har inte varit självklar.

År 2021 skulle Hjørring Kommune minska skötseln i Christiansgave med omkring 600 arbetstimmar per år. Kommunens besparing på det gröna området angavs då till 200 000 danska kronor det första året och 400 000 kronor året därpå. De skötselintensiva tematrädgårdarna riskerade därför att tas bort.

Det är en situation som känns igen även i Sverige. När kommunala budgetar pressas prioriteras ofta säkerhet, framkomlighet och grundläggande funktioner. Prydnadsplanteringar, formklippta häckar och andra arbetskrävande miljöer blir då lättare att ifrågasätta.

I Christiansgave valde man en annan väg.

Kommunen sökte människor som var beredda att ta över den praktiska skötseln. Tio frivilliga anmälde sig. Deras uppgifter omfattade bland annat ogräsrensning, skötsel av blommor och buskar, gräsklippning och häckklippning. Kommunen bidrog med redskap och med en karta som visade landskapsarkitektens ursprungliga gestaltning.

De frivilliga ville också bilda ett arbetslag där fler kunde ansluta sig. Tanken var att söka stöd från företag till växter och utrustning. För en av initiativtagarna, konstnären Dolgora Pedersen, handlade engagemanget både om att bevara trädgårdarnas stil och om att skapa gemenskap kring arbetet.

Ingen var där – men arbetet syntes

När vi besökte tematrädgårdarna fem år senare mötte vi ingen av de frivilliga. Vi såg däremot en informationsskylt och framför allt resultatet av deras arbete.

Planteringarna var fina och välskötta. Häckarna höll samman trädgårdsrummen och gräsytorna var vårdade. Det fanns en tydlig omsorg om både helheten och detaljerna.

Det såg inte ut som en anläggning som bara hade räddats undan nedläggning. Trädgårdarna upplevdes som omhändertagna av människor med kunskap om växter, beskärning och trädgårdens formspråk.

De frivilligas närvaro gick därför att känna, trots att de själva inte var där.

Frivillighet är ingen enkel besparingslösning

Det är lätt att framställa ideella krafter som en självklar lösning när den kommunala ekonomin blir ansträngd. Men riktigt så enkelt är det inte.

En park av Christiansgaves slag kräver kontinuitet, kunskap och långsiktighet. Häckar måste klippas vid rätt tidpunkt. Växter behöver delas, ersättas och anpassas när förhållandena förändras. Någon måste samordna arbetet, hålla ordning på redskap och avgöra hur den ursprungliga gestaltningen ska bevaras och utvecklas.

Det behövs också en tydlig gräns mellan kommunens ansvar och de frivilligas insatser. Säkerheten, de stora träden, gångarna, den övergripande parkstrukturen och de långsiktiga investeringarna kan inte rimligen vila på en grupp eldsjälar.

Frivillighet fungerar bäst när den tillför engagemang och kvalitet – inte när den används för att dölja ett offentligt ansvar.

Ett avgränsat uppdrag med tydligt värde

Just därför är modellen i Christiansgave intressant. De frivilliga har inte tagit över hela stadsparken. Deras insats har riktats mot fyra avgränsade och särskilt skötselkrävande trädgårdsrum.

Det gör uppdraget mer begripligt. Resultatet går att se och arbetet kan ge en direkt känsla av mening. Den som rensar en rabatt, klipper en häck eller planterar en ny perenn kan återvända och följa platsens utveckling.

Samtidigt har kommunen, åtminstone från början, bidragit med redskap och underlag för att bevara den ursprungliga gestaltningen. Det handlar därför mer om samverkan än om att kommunen helt har lämnat platsen.

Det kan vara en viktig lärdom även för svenska kommuner. Frivilliga insatser blir sannolikt mest hållbara när uppgiften är tydligt avgränsad, när det finns kommunalt stöd och när människors engagemang tas till vara utan att göras till ett krav.

Bevarande och utveckling samtidigt

Christiansgave berättar om flera tidsskikt.

Här finns den gamla plantskolan, den kungliga gåvan, de stora träden och lindallén från 1800-talet. Här finns också 1990-talets tematrädgårdar och dagens frivilliga skötsel. Runt omkring har staden fortsatt att växa.

Inget av detta behöver stå i motsats till något annat.

En historisk park måste få förändras för att förbli levande. Men förändringen behöver ske med respekt för platsens grundkaraktär. I Christiansgave har de fyra tematrädgårdarna blivit en länk mellan professionell landskapsarkitektur och lokalt engagemang.

När vi lämnade parken var det därför inte bara blommorna eller de välklippta häckarna vi tog med oss. Det var också en större fråga:

Hur mycket av en stads gröna kulturarv kan människor hjälpa till att bära – och vad måste kommunen alltid fortsätta att ansvara för?

Christiansgave ger inget enkelt svar. Men tematrädgårdarna visar att bevarande, utveckling och frivilligt engagemang kan förenas när kunskap, ansvar och omsorg om platsen får gå hand i hand.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB

Källor

NordsøPosten: Frivillige redder temahaver i Christiansgave (9 juli 2021).

Vendsyssel Historiske Museum: Christiansgave (15 maj 2020).