Hur finansierar man en kyrkogård?

En kyrkogård är en plats för begravning, men också en anläggning som ska fungera varje dag – och under mycket lång tid.

Gångarna ska gå att ta sig fram på, träd och planteringar behöver skötas och murar, vatten och tekniska system ska fungera. Samtidigt ska gravsättningar kunna genomföras tryggt och värdigt. Allt detta finns i en miljö där gravar, träd och andra delar av anläggningen kan leva kvar i generationer.

Det är det som gör ekonomin speciell. Visst handlar frågan om var pengarna kommer ifrån. Men den handlar lika mycket om vad kyrkogården kräver i vardagen och vad som måste tas om hand på längre sikt.

Begravningsavgiften bär grunduppdraget

Alla som är folkbokförda i Sverige och har beskattningsbar förvärvsinkomst betalar begravningsavgift, oavsett trosuppfattning. Där Svenska kyrkan är huvudman är avgiften enhetlig; 2026 är den 29,2 öre per intjänad hundralapp. Stockholm och Tranås är undantagen, eftersom kommunen är huvudman där.

Begravningsavgiften finansierar själva begravningsverksamheten. Där ingår bland annat gravplats i 25 år, gravsättning, vissa transporter, kremering och vissa lokaler, men också skötsel och underhåll av de allmänna begravningsplatserna.

Men all skötsel på en kyrkogård hör inte automatiskt hemma där. En viktig gräns går mellan den allmänna begravningsplatsen och den enskilda gravplatsen.

Gravskötsel är något annat

Begravningslagen säger att gravrättsinnehavaren ska hålla gravplatsen i ordnat och värdigt skick. För gravar med begränsad gravrätt kan ansvaret ligga hos upplåtaren. Vanlig individuell gravskötsel ingår däremot inte generellt i begravningsavgiften.

Grunduppdraget behöver därför hållas isär från de särskilda tjänster som en förvaltning kan erbjuda. Plantering, säsongsblommor och avtalad skötsel av en enskild grav är en sak. Skötsel av gångar, allmänna grönytor och andra gemensamma delar av begravningsplatsen är en annan.

När de delarna blandas ihop blir ekonomin snabbt svår att följa. Tydliga gränser gör den lättare att förstå, både för förvaltningen och för den som betalar.

En budget är inte samma sak som kapacitet

En sak har blivit allt tydligare i vårt arbete med drift och underhåll: budgeten säger inte hur mycket arbete som faktiskt går att få gjort. Det gör inte antalet anställda heller. Först måste man veta vad uppdraget innehåller.

Man kan följa det hela vägen från uppdrag och ambitionsnivå till mängder, frekvenser och aktiviteter – och vidare till tid, resurser, maskiner och faktisk kapacitet. Då blir det också tydligare vad som går att utföra och vad det betyder för funktion och framtida behov.

På vägen försvinner tid till sådant som interna transporter, ställtid och förflyttningar. Säsongstoppar, samtidiga arbetsbehov, maskintillgång och rätt kompetens spelar också in. Därför kan två förvaltningar med ungefär samma bemanning ha ganska olika möjligheter att klara sitt uppdrag.

Drift, underhåll och investering gör olika jobb

Driften är det återkommande arbete som får vardagen att fungera. Avhjälpande underhåll tar hand om fel som redan har uppstått. Planerat underhåll handlar i stället om att bevara eller återställa en funktion innan problemen vuxit sig större. Investering och reinvestering är en annan sak: då behöver funktion, standard eller ett större systembehov förändras.

På en kyrkogård är den skillnaden viktig. En gång kan vara sliten men fortfarande fungera. En annan kan se ganska bra ut men ändå ha problem med tillgänglighet eller avvattning. Dåligt skick är alltså inte automatiskt samma sak som behov av en investering.

Underhållsskuld syns inte alltid i bokslutet

Underhållsskuld förklaras ofta med att pengarna inte räcker. Ibland är det precis så. Men den kan också växa när det år efter år finns ett glapp mellan det som behöver göras och det organisationen faktiskt hinner eller klarar av.

Att vänta med en åtgärd behöver inte vara fel. Det viktiga är att man fortfarande har kontroll: Vad har skjutits upp? Varför? Vilken funktion eller risk påverkas? Och när behöver åtgärden göras?

Felanmälningar berättar framför allt om det som redan har blivit synligt. De är värdefulla, men de är ingen underhållsplan.

Får akuta fel gång på gång gå före det planerade underhållet blir arbetet lätt reaktivt. Därför behövs återkommande egenkontroll och funktionsbedömning, så att även sådant som ännu inte hunnit bli akut upptäcks.

Se behovet innan det blir akut

En praktisk kontroll behöver inte börja krångligare än så här: Hur ser det ut? Fungerar det som det ska? Finns det en risk? Vet vi orsaken? Först därefter är det dags att välja åtgärd – vanlig drift, avhjälpande eller planerat underhåll, teknisk utredning eller investering.

Skillnaden märks i vardagen. Ett gammalt träd är inte automatiskt uttjänt. En skada på en gång som återkommer kanske inte ska lagas en gång till innan orsaken är känd. Och ett foto på en brist berättar inte alltid vad som faktiskt behöver göras.

På kyrkogården finns dessutom kulturhistoriska värden och andra särskilda hänsyn. Då räcker den tekniska bedömningen inte alltid; rätt fackkompetens behöver finnas med.

Investeringen är början – inte slutet

När en ny begravningsplats, minneslund, gång, byggnad eller dagvattenlösning tas i bruk är investeringen avslutad på papperet. Men för förvaltningen börjar nästa kedja direkt: drift, tillsyn, avhjälpande och planerat underhåll och så småningom förnyelse eller reinvestering.

En enkel fråga borde därför följa varje större investering: Vad kräver den här lösningen av oss varje år efter invigningen?

Järva begravningsplats i Stockholm visar hur stor en sådan investering kan vara. Staden redovisar en projektkostnad på cirka 455,6 miljoner kronor, inom en reviderad budget på 465 miljoner. Stadens underlag visar också att driftskostnaderna ökar när den nya begravningsplatsen tas i bruk. Järva är inget normalfall, men exemplet visar varför investeringen och den framtida förvaltningen behöver ses som delar av samma ekonomi.

Hamburg: begravningsavgifter och ersättning för stadsgrönska

Hamburger Friedhöfe AöR driver bland annat de stora parkkyrkogårdarna Ohlsdorf och Öjendorf. Organisationen är offentligrättslig och begravningsverksamheten har en tydlig avgiftslogik: gravrätter, begravningar och flera andra tjänster omfattas av Hamburgs avgiftsordning. Men kostnaden för hela kyrkogårdslandskapet läggs inte på dessa avgifter. Freie und Hansestadt Hamburg ersätter också Hamburger Friedhöfe för vård och underhåll av det som betecknas som offentlig grönska – ”öffentliches Grün”. I årsredovisningen för 2023 redovisas den ersättningen till 4,8 miljoner euro.

Det är här Hamburg blir intressant. En stor parkkyrkogård är inte bara en begravningsplats. Den är också en del av stadens gröna struktur och används av långt fler än dem som för stunden har ett ärende till en grav eller begravning. I Hamburg syns den dubbla funktionen också i finansieringen: begravningstjänster och gravrätter följer sin avgiftslogik, medan staden står för en särskild del av kostnaden för den offentliga grönskan. Modellen går inte att flytta rakt över till Sverige. Men frågan är relevant även här: vilka kostnader hör till begravningsuppdraget – och vilka värden kommer hela samhället till del?

Och den frågan finns oavsett modell: Vem betalar för dagens tjänster, vem bär kostnaden för den gemensamma anläggningen och hur ser vi till att det långsiktiga underhållet inte tappas bort?

Kyrkogårdens ekonomi sträcker sig över generationer

En kyrkogård kan inte förvaltas som om varje budgetår började från noll. Gångar, träd, murar, byggnader och tekniska anläggningar finns kvar långt efter att årets bokslut är stängt. Samtidigt måste den dagliga begravningsverksamheten fungera hela tiden.

God ekonomi är därför mer än att klara årets kostnader. Grunduppdrag och särskilda tjänster måste gå att hålla isär. Detsamma gäller drift, underhåll och investering. Och förvaltningen behöver veta vilken kapacitet den faktiskt har och vilka behov som väntar längre fram.

Till sist handlar kyrkogårdens ekonomi om ansvar över tid. Om att ha råd med det som ska fungera i dag utan att tappa bort den plats som också ska vara värdig, säker och möjlig att förvalta långt efter nästa bokslut.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB