Den demografiska förändringen

Detta är den femte delen i en artikelserie om åtta delar om begravningsverksamhetens framtida villkor.

Sverige har byggt sin begravningsverksamhet under en tid då kremation och återanvändning av gravmark minskade markbehovet. Ett mer mångreligiöst samhälle förändrar nu planeringsförutsättningarna och väcker frågor om både ny gravmark och verkligt inflytande.

Under större delen av 1900-talet tycktes utvecklingen gå i en tydlig riktning. Allt fler avlidna kremerades. Urngravar, minneslundar och senare askgravplatser tog betydligt mindre mark i anspråk än traditionella kistgravar. När gravrätter upphörde kunde äldre gravplatser återanvändas, och på många kyrkogårdar kunde nya generationer gravsättas i samma jord som tidigare generationer. Behovet av helt ny gravmark minskade.

År 1950 kremerades drygt 15 procent av de avlidna i Sverige. År 2000 var andelen nästan 70 procent. Under 2025 kremerades 79 274 av sammanlagt 92 212 avlidna, vilket motsvarar 86 procent. Kremation är sedan länge det dominerande gravskicket i Sverige. Men bakom den höga nationella kremationsandelen pågår en annan utveckling.

Sverige har blivit ett mer mångreligiöst land. Fler människor har religiösa och kulturella traditioner där jordbegravning är det självklara eller starkt föredragna valet och där det kan vara viktigt att den avlidne får vila i mark som inte tidigare har använts för gravsättning. Det förändrar planeringsförutsättningarna för begravningsverksamheten i grunden.

Kyrkogårdarna formades för ett annat samhälle

Sveriges kyrkogårdar och begravningsplatser är sällan resultatet av några få årtiondens planering. De har vuxit fram och förändrats under århundraden.

De äldsta kyrkogårdarna anlades kring sockenkyrkorna. När samhällena växte tillkom större begravningsplatser utanför de täta stadskärnorna. Under 1900-talet skapades nya kvarter för kistgravar, urngravar och minneslundar. Senare tillkom askgravplatser, askgravlundar och andra gemensamt skötta gravformer. Gestaltningen följde den begravningskultur och de behov som då dominerade.

När kremationen fick sitt stora genombrott minskade markåtgången per avliden. På många håll fanns därför gott om plats inom redan anlagda begravningsplatser. Äldre kistgravområden kunde successivt återanvändas, samtidigt som urnor krävde betydligt mindre utrymme. Under lång tid var det därför möjligt att planera utifrån att behovet av ny gravmark skulle förbli begränsat. Och sett till hela landet är kremationen fortfarande helt dominerande.

Men ett nationellt genomsnitt berättar inte vilken sorts gravmark som behövs, var den behövs eller när behovet uppstår.

Två utvecklingar pågår samtidigt

Begravningsverksamheten står i dag inför två parallella utvecklingar. Den ena är att askgravplatser, askgravlundar och andra små eller gemensamt skötta gravformer fortsätter att efterfrågas. Många anhöriga vill ha en namngiven plats att besöka utan att själva ansvara för den långsiktiga skötseln.

Den andra är ett växande behov av nya kistgravområden för människor som av religiösa eller kulturella skäl föredrar jordbegravning. Trendspaningar från branschdagar visar tydligt denna samtidighet. Efterfrågan på askgravplatser och askgravlundar är fortsatt stark, samtidigt som behovet av kistgravplatser, särskilda gravområden och gravmark för ett mer mångreligiöst samhälle ökar.

Den ena utvecklingen minskar markåtgången. Den andra kräver ny, lämplig och långsiktigt säkrad mark.

Det är denna dubbelhet som gör planeringen betydligt mer komplicerad än vad den höga nationella kremationsandelen först antyder.

Ett mer mångreligiöst Sverige

Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett religiöst mycket enhetligt samhälle till ett land där många trosuppfattningar, livsåskådningar och begravningstraditioner lever sida vid sida.

Vid utgången av 2025 var omkring 2,2 miljoner invånare födda utomlands. Nästan 2,94 miljoner människor – 28 procent av befolkningen – var antingen födda utomlands eller födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det går inte att dra slutsatser om en människas religion eller önskemål om gravsättning enbart utifrån födelseland eller familjebakgrund. Det finns inte heller en enda muslimsk, judisk, kristen, buddhistisk eller sekulär begravningstradition. Önskemålen påverkas av trosinriktning, familjetradition, ursprungsland, generation och personliga ställningstaganden.

Men på planeringsnivå går det inte att bortse från att fler människor tillhör traditioner där kistbegravning föredras framför kremation. För en del är det också betydelsefullt att graven anläggs i jord där ingen tidigare har varit gravsatt. Graven kan dessutom få en särskild betydelse för människor som har lämnat ett annat land. Den blir inte bara en plats för sorg och minne, utan också en fast punkt för familj, identitet och tillhörighet i det nya hemlandet.

Det gör frågan om gravplatsens läge, utformning och långsiktiga förvaltning ännu viktigare.

Ledig mark är inte alltid användbar gravmark

En begravningsplats kan ha lediga gravplatser på papperet och ändå sakna den mark som efterfrågas. På äldre kyrkogårdar är den tillgängliga marken ofta återlämnad och tidigare använd gravmark. Återanvändning är sedan länge en etablerad del av svensk begravningsverksamhet och sker enligt gällande regler och med respekt för tidigare gravsättningar. Men för vissa religiösa traditioner är återanvänd gravmark inte ett godtagbart alternativ.

Därför måste man skilja mellan ledig gravmark och ny, tidigare oanvänd gravmark.

Inte heller all obebyggd mark är lämplig för kistgravar. Jordarter, grundvatten, dränering, topografi, tillgänglighet och möjligheten att gräva säkert under olika årstider sätter tydliga tekniska gränser.

Känd dokumentation om mark- och vattenförhållanden visar bland annat hur höga grundvattennivåer, vattenmättad jord och bristande bärighet kan försvåra eller i vissa fall omöjliggöra gravgrävning.

Den mark som behövs måste vara tillräckligt stor, tekniskt lämplig, möjlig att nå, förenlig med miljö- och kulturvärden, tillgänglig under mycket lång tid och accepterad utifrån berörda gruppers gravsättningsseder.

Ny gravmark är därför en betydligt mer krävande planeringsfråga än att bara avsätta ett grönt område på en karta.

Städerna får den svåraste uppgiften

Utmaningen är särskilt stor i och omkring de växande städerna. Där är konkurrensen om marken hård. Bostäder, skolor, arbetsplatser, vägar, rekreation, naturvärden och dagvattenhantering ska rymmas inom samma kommunala planering. Samtidigt bor en stor del av den mångreligiösa befolkningen i storstadsområden och andra större tätorter.

Begravningsmark kan inte tas fram först när behovet har blivit akut. Marken måste identifieras, undersökas, planläggas och säkras långt i förväg. Dokumenterade planeringsexempel från större städer visar att en ny begravningsplats kan kräva omkring 30 hektar och att processen från de första planeringsbesluten till färdig anläggning kan sträcka sig över mer än två årtionden.

Under denna tid ska markfrågor lösas, tekniska förutsättningar undersökas, planer antas, finansiering säkras, anläggningen projekteras och olika gruppers behov vägas samman.

En begravningsplats planeras inte för nästa mandatperiod. Den planeras för flera generationer.

När tidigare reservmark inte längre finns

Under perioder med stark exploatering har mark som tidigare betraktades som möjlig reserv för framtida samhällsbehov på olika håll fått annan användning. När kremationen ökade och behovet av nya kistgravsområden tycktes minska kunde det framstå som rationellt att använda viss reservmark till bostäder, verksamheter eller andra ändamål.

Efter det kalla krigets slut kan också mark som tidigare hållits i beredskap för extraordinära dödstal eller krigsgravar ha uppfattats som mindre nödvändig. Det saknas dock ett tillräckligt samlat nationellt underlag för att bedöma hur omfattande denna utveckling har varit. Därför bör den inte beskrivas som ett fastslaget förhållande.

Har tidigare generationers säkerhetsmarginaler för gravmark successivt minskat samtidigt som ett nytt och annorlunda markbehov har vuxit fram?

Det är en fråga som förtjänar att undersökas närmare.

Huvudmannen ansvarar för alla

Begravningsverksamheten är en samhällsuppgift. I större delen av Sverige är en församling eller ett pastorat inom Svenska kyrkan huvudman. Undantagen är Stockholms stad och Tranås kommun, där kommunen ansvarar för begravningsverksamheten. Uppdraget gäller alla som är folkbokförda inom området, oavsett medlemskap, tro eller livsåskådning.

Enligt begravningslagen ska huvudmannen se till att det finns tillräckligt många gravplatser. Huvudmannen ska också tillhandahålla särskilda gravplatser för personer som inte tillhör något kristet trossamfund.

När en allmän begravningsplats ska anläggas, utvidgas eller förändras väsentligt ska en huvudman inom Svenska kyrkan samråda med företrädare för andra trossamfund och andra berörda parter.

Det finns alltså både ett tydligt ansvar och en reglerad form för dialog. Men frågan är om dagens former ger ett tillräckligt långsiktigt inflytande.

Vem får vara med och bestämma?

De som inte tillhör Svenska kyrkan betalar begravningsavgift på samma sätt som kyrkans medlemmar.

De kan däremot inte rösta i kyrkovalet och deltar därmed inte i valet av de förtroendevalda organ som beslutar om organisation, ekonomi, investeringar och långsiktig utveckling hos huvudmannen. För att bevaka deras intressen finns begravningsombudet. Ombudet utses av länsstyrelsen och ska granska hur huvudmannen tar till vara intressena hos dem som inte tillhör Svenska kyrkan. Uppdraget omfattar bland annat ekonomi, tillgång till särskilda gravplatser och huvudmannens samråd med andra trossamfund.

Begravningsombudet har därmed en viktig funktion. Men kontroll är inte samma sak som representation. En ny begravningsplats eller ett större nytt gravområde kommer att användas, vårdas och utvecklas under generationer. Gravarnas utformning, växtlighet, gångar, samlingsplatser, service, ordningsföreskrifter och skötselnivåer kommer att förändras över tid.

Bör de grupper vars anhöriga i stor utsträckning ska gravsättas där få ett mer direkt och återkommande inflytande över platsens förvaltning och utveckling?

Från samråd till verklig medverkan

Det behöver inte innebära att varje trossamfund ska bestämma över en egen del av en offentlig verksamhet. Begravningsplatserna måste även fortsättningsvis förvaltas rättssäkert, likvärdigt och inom gemensamma ekonomiska, tekniska och miljömässiga ramar. Men samråd får inte enbart bli ett möte när en ny anläggning redan är ritad eller när de viktigaste besluten redan är fattade.

Det kan finnas skäl att utveckla permanenta lokala dialogråd, återkommande samråd med berörda tros- och livsåskådningsgrupper, tydligare former för att fånga anhörigas erfarenheter och en starkare koppling mellan begravningsombud, berörda grupper och huvudmannens beslutande organ.

Verklig medverkan innebär inte att alla önskemål alltid kan tillgodoses. Men den innebär att de som berörs får möjlighet att påverka innan besluten är låsta.

De bör inte bara höras inför den första gravsättningen. De bör också få möjlighet att bidra till hur platsen utvecklas över tid.

Gravmark är en samhällsplaneringsfråga

Den demografiska förändringen handlar alltså inte enbart om religion eller om fler kistgravar. Den handlar om huruvida svensk begravningsverksamhet och kommunal samhällsplanering har förmåga att möta ett samhälle som ser annorlunda ut än det gjorde när dagens kyrkogårdar anlades.

Den höga kremationsandelen kan ge intrycket att Sverige har gott om gravmark. Men genomsnittet visar inte vilken mark som efterfrågas, var behovet är störst, om marken tidigare har använts, om jord och grundvatten är lämpliga eller hur lång tid planläggningen kräver. Det visar inte heller vilka som får inflytande över den framtida platsen.

För huvudmännen innebär det att befolkningsprognoser måste förenas med lokal kunskap om gravskick, trosuppfattningar och anhörigas behov. För kommunerna innebär det att begravningsmark måste bli en självklar del av översiktsplaneringen. För Svenska kyrkan och staten innebär det att formerna för representation, samråd och inflytande behöver följas upp.

Begravningsplatsen planeras inte bara för dem som lever i dag. Den planeras för människor, familjer och ett samhälle som ska leva med platsen under mycket lång tid.

Källor och underlag i urval

• Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF), Kremationsstatistik 2025.
• Statistiska centralbyrån (SCB), befolkningsstatistik för 2025 om utrikes födda och personer med utländsk bakgrund.
• Begravningslagen (1990:1144), särskilt bestämmelser om huvudmannaskap, tillräckligt antal gravplatser, särskilda gravplatser och samråd.
• Kammarkollegiets information om begravningsavgiften samt begravningsombudets uppdrag.
• Anonymiserade trendspaningar från branschdagar, dokumenterade planeringsexempel samt känd dokumentation om mark- och vattenförhållanden på begravningsplatser.

Redaktionell not: Resonemanget om tidigare reservmark och krigsgravar är medvetet formulerat som en fråga, eftersom ett samlat nationellt underlag om omfattningen saknas.

Claes-Anders Malmberg, VD Acama AB