Vinterväghållning på Norrlandskusten

Publicerad: 2018-02-28 16.39 | Senast ändrad: 2018-02-28 16.39

Vinterväghållning på Norrlandskusten

Vinterväghållningen – ett enkelt ord men med mycket innehåll. Snö är guld för snösvängen och en stor kostnad för kommunerna. Vintrarnas ombytlighet och de trafiktekniska lösningarna för säkrare trafikmiljö ställer stora krav såväl på den maskinella utrustningen som även på maskinförare. Vintrarnas ombytlighet innebär också kraftigt ökad halkbekämpning och massor av grus som ska sopas upp och tas hand om under våren. Antalet cirkulationsplatser har ökat avsevärt. Umeå kommun var tidigt ute med att göra om vanliga korsningar till rondeller. Detta vill jag minnas var i slutet av 1980-talet och sedan har dessa runda trafiklösningar blivit allt vanligare även i andra städer.

Nollvisionen som nu har gällt i ca. 20 år var en startpunkt till att öka säkerheten på vägarna. Vill minnas att E4 i Gävle var den första vägsträckan i Sverige som försågs med mittvajerlösningen för att skilja motsatta körriktningar från varandra. Första gången jag själv körde den sträckan var år 2001. Det var en ny upplevelse att köra på den nya typen av väg. Man var inte van att ha vajrarna så nära in på, inte bara mellan körbanorna, utan även mot slänter och djupare diken. Men man vänjer sig och sedan dess har det byggts om milvis av vägar till de nya s.k. 2+1-vägar.

Man kan säga att vajerlösningen och körningen fungerar utmärkt under barmarkstiden, men när man kommer till vintern är det inte längre lika oproblematiskt. Här spelar landets geografi en stor roll.

Norrland har en betydligt längre vinterperiod vilket gör att vägbanan mellan vajrarna blir minst en halvmeter smalare. Snöröjningen kan inte ske alldeles intill stolparna för risken på att köra in i räcket blir för stor. Ju längre in i vintern man kommer och med mer snö, växer plogvallarna i höjd och på grund av räcken och vajrar kan inte plogvallen bara tryckas ut i diken.

Image and video hosting by TinyPic Image and video hosting by TinyPic Den 2-filiga delen har en tendens att bli enfilig under perioden med mer snöfall. Körningen blir allmänt mer eller mindre i mitten av filerna. De otåliga och stressade bilisterna riskerar sina egna och medtrafikanternas liv genom mycket chansartade omkörningar i snörök endast med några centimeters marginaler till vajern på vänster och till långtradaren på höger.

Det första vårtecknet på vägarna brukar vara – och det är det fortfarande på de räckeslösa vägavsnitten -  att snövallarna plogas ned och ut i diken. I samband med detta tar man bort isen och snön på de lägsta punkterna i vägrenen för att leda bort smältvattnet från vägbanan.

Image and video hosting by TinyPic Image and video hosting by TinyPic Utrustningen och tekniken har utvecklats för att kunna utföra de mest varierande arbetsuppgifter. Förr några decennier sedan var det mindre salt och mer sand, fler väghyvlar och hjullastare. Nu är det istället mer salt, mindre sand/krossmaterial, färre väghyvlar men mer hjullastare med stor variation av diverse redskap som kan kopplas på.

Med de nya plogar som sitter på lastbilarna, frontvinge och sidovinge, plogas båda filerna effektivt på en körning. På det sättet får man även bort de vansinniga slalomomkörningarna mellan plogbilarna. Det har man sett otaliga gånger under åren och det kan säkert åkarna intyga.

Vägarna försedda med vajrar och balkar kräver mer arbetstimmar vid plogning av siktlinjer i korsningar från mindre vägar till huvudleder? Förut gick det smidigt, bara trycka ned snön i diken och öppna upp i korsningarna. För trafiksäkerhetens skull bör de höga snövallar som skymmer sikten i korsningarna tas ned fortast möjligast. Det sker dock inte alltid i samband med snösvängen. Nu röjs vägrenen utanför vajer-/balkräcken med hydrauliskt manöverbart blad/vinge kopplad på en hjullastare. Detta är kostsamt, tidskrävande och kräver en maskinförare med fingertoppkänsla. Där det behövs kommer även snöslungan till användning.

Visuell effekt. När man färdas på de norrländska vintervägarna, ofta under sena kvällar, är det med glädje man hur vissa maskinförare röjer mer innovativt och gör det lilla extra. Jag har sett mycket fina exempel på detta på E4 mellan Umeå och Luleå. Den visuella hjälp, speciellt viktigt under kvälls- och nattmörkret, som trafikanterna fått uppleva var de upplogade luckorna i plogvallen, med varannan skopbredd hade snön tryckts längre ut över dikesslänten, vid de små vägbreddningarna avsedda för korta stopp under körningen. Luckorna såg ut som kanten på en schackbräda och de hjälpte till att upptäcka de små ytorna i skenet av belysningen.

Det är just på denna sträckan jag hittills sett att det finns möjlighet för ett kort och säkert stopp under resan vintertid. Enligt informationen om underhållet på Trafikverkets hemsida finns skötsel av rastplatser med, men det framgår inte om det gäller året om. Man kan verkligen undra varför hålls inte rastplatserna öppna under vintern. Behöver inte bilisterna stanna för en kortare paus för att ex. rensa torkarbladen från snön eller för en bensträckning?

Erfarenheterna från min egen vinterkörning i Norrland. Dröj inte för länge med att skifta däck. De ska helst köras in varje höst för att mjukas upp för bättre grepp. Jag kör aldrig längre än tre vintrar med vinterdäck även om det skulle var 5 mm kvar. De har tappat skärpan och är avsevärt sämre än nya däck. Det är också så att däcken håller längre när man kör på isiga och snöiga vägar, de åldras ju och däcken är ju färskvara. Bra däck är en billig livförsäkring och man vet aldrig när man behöver det bästa greppet.

Och till sist, jag gillar att köra bil och kopplar ibland bort antispinn och kör i sportläge, inte för att köra aggressivt utan att köra bestämt. Det inträffar då när jag vet att vägbanan är moddig av saltblandad sörja eller blötsnö. Att köra med antispinn på sådant väglag tappar man driveffekten i vissa lägen och det kan medföra trafikfara och försämra säkerheten. Använd bilens extra utrustning där det behövs och lär dig hantera din bil – även i halka. Några varv på halkbanan ska inte tas som en rolig grej, utan det ska tas på fullaste allvar.

Reino Raitala, landskapsingenjör och ägare till RR-landskap

Denna artikel

Skriv ut artikeln

Fakta

Reino Raitala är landskapsingenjör och teknisk projektledare, samt ägare till företaget RR-landskap i Boden.

Reino medverkar som kursledare och föreläsare på Acama konsult AB kurser och utbildningar.

Verksamheten är inriktad på planering, projektledning och rådgivning. Upprättning av underhålls- och trädvårdsplaner för kyrkogårdar, konsultation om nya arbetsmetoder för grönyteskötseln, skötselplaner för statsnära skogar och rådgivning i begravningstekniska frågor.

https://www.linkedin.com/in/reino-raitala-9b02ab91/en

 

Senaste artiklar

20 januari 2019

Nytt medel mot trottoarens hala isfläckar

Nu när kylan biter i själ och märg är det inte ofarligt att ge sig ut på trottoarer, torg och centrumytor. Det är ju inte bara bilisterna som löper risk att skadas när halkan slår till..

Läs mer »

20 januari 2019

Barmarksdagarna 2019 - Hållbar barmarksdrift

ACAMA inbjuder till Barmarksdagarna 2019 - Hållbar barmarksdrift gata/park, som arrangeras för första gången den 20-21 mars 2019 på Lasse Maja värdshus i Järfälla 

Läs mer »

15 januari 2019

Är det slutet för åkgräsklippare på trånga ytor?

Klippa gräs i parker är väl enkelt och billigt, tänker du kanske. Stora åkgräsklippare som avverkar tiotusen kvadrat på en timme gör att klippningen bara kostar tio öre snittet. Och nåt öre till för putsen..

Läs mer »

8 januari 2019

Gatsoparen ger oss ovärderlig renhållning

Hör inte gatsoparen forntiden till? Är det inte ett tråkigt och nedvärderande arbete som vi på goda grunder har rationaliserat bort med maskinernas hjälp? Svaret på båda frågorna är förstås ett tydligt...

Läs mer »

Bli prenumerant!

Registrera dig för vårt nyhetsbrev här!

Namn:
E-post:
Kategori:

Gilla oss på Facebook!

Gata och park

Fastighet

Kyrkogård

Entreprenad